Långsynt resenär
James Webb-rymdteleskopet upptäcker en ny Uranusmåne.
På kvällen den 13 mars 1781 tog den tysk-brittiske musikern och amatörastronomen William Herschel (1738–1822) ut sitt hemmagjorda teleskop med en 15 cm reflektionsspegel (avbildat här) i trädgården bakom sitt hus i Bath, England. Det han först trodde var en komet visade sig vara solsystemets sjunde planet. Upptäckten fördubblade över en natt vår bild av solsystemet.
Planeten fick slutligen namnet Uranus, efter den antika grekiska himmelguden. Herschel upptäckte 1787 de två första månarna kring den nya planeten: Titania och Oberon. Även om Herschel inte själv etablerade seden har det blivit en tradition att namnge Uranus månar efter karaktärer ur William Shakespeares (1564–1616) samlade verk och även efter en dikt av Alexander Pope (1688–1744).
Med tiden har fler månar upptäckts – idag totalt 15 – både från jorden med teleskop och genom fotografier. 1977 upptäcktes dessutom ett system av tunna ringar runt planeten, inte alls lika breda som Saturnus ringar, med hjälp av ett flygburet observatorium från NASA.
När Voyager 2 passerade Uranus i januari 1986 upptäckte den ytterligare tio månar. En 26:e identifierades 1999 vid granskningen av arkiverade bilder från färden. Två månar upptäcktes till och med av Hubbleteleskopet (HST) i jordens omloppsbana 2003.
Nu har James Webb Space Telescope (JWST) tagit vid och upptäckt en ny liten måne – den 29:e – som för närvarande benämns S/2025 U 1. Att kunna upptäcka ett objekt med en diameter på endast 8–10 kilometer på det avståndet är imponerande. Eftersom den är så liten och reflekterar ljus främst i det nära infraröda spektrumet kunde den inte ses med vare sig Voyager 2:s eller HST:s kameror. Men tack vare JWST:s större spegel och dess förmåga att arbeta i det infraröda området gick det att upptäcka månen.
Den lilla månens omloppsbana är cirka 112 500 km i diameter och det tar 9,6 timmar (0,402 dagar) för den att fullborda ett varv kring planeten. Liksom de andra inre månarna som kretsar kring Uranus följer den en nästan cirkulär bana i linje med planetens ekvatorialplan, utan någon märkbar lutning. Detta kan innebära att S/2025 U 1 bidrar till att stabilisera Uranus ringsystem.
Nu när astronomerna vet att månen existerar och var de ska leta, kommer vi utan tvekan att få veta mer om denna nyupptäckta satellit i framtiden.
För mer information, följ denna länk.
Text: Tom Callen
