Lägg märke till sommarsolståndet

Nu – som varje år den här tiden – närmar sig årets längsta dag. 2026 år är det den 21 juni, men ett annat år kan den kan infalla mellan den 19 och 22 juni (baserat på den gregorianska kalendern och inkluderar skottår). Nuförtiden är det inte bara datum vi kan förutsäga, vi kan även ange den exakta tidpunkten med sekundprecision: kl. 10:24:00 CEST. Det enda vi för närvarande inte kan säga helt säkert är hur vädret kommer att bli just denna dag. Men, jorden väntar inte i sin bana runt solen, och bor man här på norra halvklotet så börjar sommaren astronomiskt sett vid denna tidpunkt.

Vi vet detta tack vare de många astronomiska program, i telefonen och datorn. Lite längre tillbaka i tiden fastställde man datum och tid med hjälp av astronomiska beräkningar baserade på matematiska formler. Det finns också ett enkelt och handgripligt sätt att själv lista ut detta med hjälp av lång pinne som man slår ned lodrätt i marken – om det inte råkar finnas en flagg- eller midsommarstång som man kan använda sig av.

Ju närmare sommarsolståndet vi kommer, desto kortare blir skuggan från pinnen (eller stången) när solen står rakt i söder. Slutligen, kring själva sommarsolståndet, kommer skuggan att vara som kortast. och De kommande veckorna blir den gradvis längre medan solens bana på himlen sjunker lite lägre varje dag. I slutet av september närmar vi oss höstdagjämningen, den första dagen på hösten. Som du nog kan föreställa dig är skuggan som längst vid vintersolståndet, årets kortaste dag, när solen passerar som lägst över daghimlen.

Sådana iakttagelser av skuggor, eller ännu hellre direkta observationer, har gjorts av människor sedan långt tillbaka i tiden. Det kanske mest kända exemplet i samband med sommarsolståndet är Stonehenge på Salisbury-slätten i Wiltshire, England. Vid denna tidpunkt kan man se solen gå upp över den berömda Hälstenen (även känd som “Heel Stone,” utanför den huvudsakliga stensättningen) och inramas av de höga strukturerna, så kallade trilithoner, när man betraktar dem inifrån cirkeln.

Platsen är normalt stängd för allmänheten på grund av den omfattande erosion som drabbat marken kring detta megalitiska monument, men varje sommarsolstånd samlas tusentals människor där för att se soluppgången. Vid detta speciella tillfälle tillåter myndigheterna dem att vandra bland stenarna medan spänningen stiger i den gryende morgonen. På denna bild ser vi Heel Stone som silhuett mot solen strax efter gryningen, samt en liten del av de tusentals människor som är på plats.

Jag var där vid ett annat tillfälle, sommaren 1998, tillsammans med medlemmar i International Planetarium Society. Vi fick tillstånd att gå in i det avspärrade området för att beundra och förundras över de stora stenarna som vi i årtionden hade berättat om i våra föreläsningar för allmänhet och skola. En vän som arbetade på London Planetarium hade växt upp i området. Innan Stonehenge stängdes av för direkt tillträde 1977 brukade han och hans vänner gå dit på natten, lägga sig på de fallna stenarna och titta på natthimlen som långsamt passerade över deras huvuden. Snacka om att skapa minnen!

Det finns andra liknande solrelaterade monument byggda av stenar i olika storlekar runt om i Europa. Vi kan ”rama in” soluppgångspunkten vid sommarsolståndet med den mindre kända (åtminstone utanför Sverige) Ales stenar i Skåne. Denna teckning kommer från en bok om denna del av Sverige, utgiven i Köpenhamn av Carl Gustaf Gottfried Hilfeling (1740–1823) år 1777. Beläget nära Kåseberga, cirka tio kilometer sydöst om Ystad, har stensättningens faktiska användning inte fastställts till 100 %. Denna ordnade grupp, bestående av 59 stora stenblock och 67 meter lång, är platsen för en mänsklig grav, som grävdes ut 1989. Det kan också ha varit en samlingsplats för någon form av religiös kult och det är möjligt att den faktiskt var en solkalender. Det finns en mängd olika båtformade gravmonument gjorda av stenar, men det innebär inte att de innehåller en människa begravd i ett skepp. Stenskeppsarrangemang finns i tusental i Skandinavien, varav majoriteten i Sverige. Öarna runt Gotland i Östersjön, har över 350 av dem, och det finns en annan koncentration på över 150 av dessa vid Lindholm Høje i Danmark.

Baserat på kol-14-datering av de mänskliga benen som hittades begravda i en dekorerad lerkruka, uppskattar Riksantikvarieämbetet att de uppfördes omkring år 550 e.Kr. I denna flygbild kan man se både den båtliknande placeringen av stenarna och få en känsla av storleken genom att jämföra med människorna som går mellan dem. Medan Stonehenge är mest känt för soluppgången på sommarsolståndet, är Ales stenar kända för att peka mot solnedgången på samma viktiga datum.

På den här vidvinkelbilden ser vi Ales stenar från strax utanför stengruppen, återigen med några personer som storleksjämförelse. Kanske detta kan vara ett intressant resmål under din sommarsemester?

För er som vill ha ännu ett unikt resmål på er ”bucket list” kan jag tipsa om Carhenge som ligger i närheten av Alliance i Nebraska, USA. Det är en replika av den berömda megalitiska strukturen i England och det byggdes av gamla amerikanska bilar som målades gråa för att efterlikna stenarna i det riktiga Stonehenge.

Detta blir vårt sista nyhetsinlägg för vårterminen 2026, fram tills vi hörs igen, lagom till Perseidernas meteorskur i mitten av augusti. Fram till dess hoppas vi alla här på ESERO Sverige att ni får en både trevligt och fridfullt sommarlov!


Text: Tom Callen