Har vi för bråttom till månen?

Tidigare i år genomförde NASA:s Artemis II-uppdrag sin första lyckade bemannade rymdfärd; en resa runt månen och tillbaka igen. Samma bedrift utfördes även av Apollo 8 i slutet av december 1968, vilket markerar både den första och den senaste gången detta har skett.

Ursprungligen var nästa resa, Artemis III, tänkt att bli den första bemannade månlandningen sedan Apollo 17 landade i december 1972. Istället har NASA beslutat att lägga till ytterligare ett Artemis-uppdrag i schemat. Artemis III kommer nu att bli en flygning i låg omloppsbana runt jorden för att testa Human Landing System (HLS) för månen. Detta innebär att hela uppdraget kommer att försenas. En annan faktor som bidrar till förseningen av den faktiska månlandningen är problem med utvecklingen.

Om allt går enligt planerna kommer Artemis III att genomföras någon gång under 2027, vilket innebär att den första planerade månlandningen genom Artemis IV kan äga rum tidigast 2028. En av drivkrafterna bakom denna tidsplan är att USA vill få tillbaka amerikaner till månens yta innan den nuvarande presidenten lämnar sitt ämbete den 20 januari 2029.

Låt oss sätta detta i sitt sammanhang. I september 1962 satte president John F. Kennedy upp det ursprungliga målet att skicka en människa till månen och föra honom säkert tillbaka till jorden före utgången av 1970; det vill säga före slutet av samma årtionde som han lade fram förslaget. Det var ett nationellt mål som presidenten trodde skulle ha både långsiktiga vetenskapliga och tekniska fördelar för nationen. Kennedy var en populär president och om han inte hade mördats i november 1963 är det sannolikt att han hade blivit omvald till en andra mandatperiod i november 1964. Han hade då lämnat sitt ämbete i januari 1969. Den första månlandningen ägde rum senare samma år, i juli, så det var omöjligt att han skulle ha varit i tjänst vid denna historiska händelse.

Med tanke på komplexiteten och riskerna som är förknippade med både utrustningen och själva uppdraget är det bara tiden som kan utvisa vad som faktiskt kommer att avgöra tidpunkten för en landning på månytan, inte något politiskt styrt mandat. Om någon hyser tvivel om vad det leder till att ta genvägar, kan man tänka på att Sovjetunionen inte lyckades med sina försök att sända en av sina kosmonauter till månen under den så kallade rymdkapplöpningen (Space Race) med USA.

En annan faktor att ta hänsyn till är Kina, som också har börjat bygga upp ett framgångsrikt eget rymdprogram. Deras mål är att skicka taikonauter (dvs. kinesiska astronauter) till månen år 2030 och de väntar inte nödvändigtvis in omvärldens godkännande för att fortsätta med sitt rymdprogram. I måndags, den 24 maj, skickade Kina upp rymdfarkosten Shenzhou-23, som transporterade en besättning till rymdstationen Tiangong i omloppsbana runt jorden. Det tyder på att en helt ny rymdkapplöpning är på gång. I mars i år tillkännagav NASA planer på ett program värt 20 miljarder dollar (cirka 185 miljarder svenska kronor) för att bygga en permanent månbas, färdigställd 2032. Det vill säga, om mindre än sex år! Den ska drivas med kärnkraft och solenergi och placeras vid månens sydpol. En av de viktiga aspekterna med denna plats är att det är här man har hittat bevis på vattenis, gömd i skuggan av kraterväggarna och precis under regoliten, månen övre jordlager. Det kan användas både som dricksvatten, men också omvandlas genom eldriven elektrolys, från H₂O till sina grundämnen; syre för andning och väte för bland annat bränsle.

Som ni säkert kan gissa krävs det en hel del arbete, både när det gäller utvecklingen av rymdfarkoster och den praktiska logistiken kring vid uppförandet av en sådan utpost. I denna NASA-illustration av hur det skulle kunna se ut visas strövare för att ta sig runt på månytan, bostäder, samt torn med blå solpaneler som sticker upp över kraterkanten där de är placerade.

Ett projekt av den här storleken kräver att NASA går steg för steg och det börjar med robotutforskning. Dagen efter det att kineserna genomförde sin rymdfärd till rymdstationen tillkännagav NASA att man tilldelat kontrakt till tre företag—Astrobotic, Blue Origin och Intuitive Machines—för att konstruera och bygga dem. Deras landare och hoppande robotar skulle användas för att inledningsvis kartlägga den svåra månterrängen och hjälpa dem på jorden att bestämma den bästa platsen för en sådan månbas. Två dagar senare, på torsdagen, exploderade en ”New Glenn”-raket från Blue Origin under ett ”hotfire-test” på startplattan i Cape Canaveral, Florida, något som företaget kallade en ”anomali”. Detta är utan tvekan dyra ”barnsjukdomar”.

Här ser vi en stationär landare som drivs av solenergi. Den står på månens yta för att kartlägga omgivningen. Denna fas och alla andra delar av den robotstyrda utforskningen beräknas pågå fram till 2029 och kommer enligt Carlos García-Galán, chef för NASA:s månbasprogram, att omfatta upp till 25 uppskjutningar och innebära att 4 ton last lämnas på månen.

Oavsett hur bra robotutforskarna än presterar, eller hur mycket last som än placeras på månens yta, är ett stort problem kvarstår, NASA:s förmåga att faktiskt fysiskt sätta astronauters fötter på månen. Elon Musks SpaceX har fått i uppdrag av den amerikanska regeringen att bygga Starship Human Landing System. Projektet har dock drabbats av en rad bakslag som orsakat förseningar.

En brittisk månforskare vid det offentliga forskningsuniversitetet Open University i Storbritannien berättar att han inte skulle bli förvånad om Kina hinner dit först, med tanke på NASA:s nuvarande problem. Återigen är en viktig nyckel till allt detta är att man måste kunna transportera människor både säkert till månen och sedan ner till ytan. Och den amerikanska rymdorganisationen, som känner av det nationella politiska trycket, måste börja någonstans. Det bästa man kan göra är att meddela att planer börjar utformas. Och det är där ”djävulen ligger i detaljerna”. Även de bäst utarbetade planerna går inte alltid som man vill. Spoiler: det gjorde de inte heller på 1960-talet, trots de bästa avsikter.

Det finns ytterligare en faktor som inte ingår i den nuvarande sammansättningen. ”Apollos förkämpar” och allt vad det innebar, inklusive dess anda, kommer inte att följa med dem.

Om och när astronauterna äntligen når månens sydpol kommer de att få en unik utsikt över sin hemplanet, som de nyligen lämnat. Titta noga på denna konstnärs skiss, gjord från kratern Shackleton, uppkallad efter den berömde Antarktisutforskaren Ernest Shackleton (1874–1922), så kommer du också att se det.


Text: Tom Callen