Närkontakt med galaxer
Kollision med stjärnor
Vi har hunnit vänja oss vi tanken på att små kroppar i solsystemet, som asteroider, naturliga månar och till och med planeter, har kolliderat med varandra under dess 4,5 miljarder år långa historia. Stjärnor kan också krascha in i varandra, och enskilda svarta hål kan suga upp det som kommer för nära dem. Men hur är det med föremål i mycket större skala?
Galaxer, dessa enorma samlingar av gas, damm och tiotals miljoner, hundratals miljoner, upp till miljarders miljarder stjärnor, kan göra det samma – och vi kan se bevisen på det.
Tänk dig att stjärnorna i dessa gigantiska system är så långt ifrån varandra att det inte finns någon som helst chans att de ska kollidera med varandra, när två av dessa ”öar i universum” (som de en gång var kända) möter varandra.
Det som däremot kan påverkas starkt är enorma mängder av gas och damm som ligger mellan stjärnorna. Det utgör grunden till de nya stjärnfamiljer och planeter som bildas i de interstellära moln som kallas nebulosor. Ett välkänt exempel i vår egen Vintergatan är Orionnebulosan (a.k.a. M42). Den kan ses med blotta ögat i vinterstjärnbilden Orion, jägaren.
Att många galaxer har egna, mindre, galax-satelliter tänker man inte så ofta på. Vår egen Vintergata har cirka fem dussin, men alla utom två är mycket små och svaga. De största är det Stora magellanska molnet (LMC) och det Lilla magellanska molnet (SMC). De är oregelbundna till formen, och de kan ses med blotta ögat från södra halvklotet. Om dina ögon var tillräckligt känsliga skulle du kunna se att LMC täcker ett område på natthimlen som är 20 gånger större än det område månen ser ut att täcka!
Galaxer omges av halos av gas, såsom väte. Rymdteleskopet Hubble (HST) har nu visat att LMC har kraschat genom Vintergatan och tagit bort en hel del av sin egen halo i processen. Trots det, så finns det fortfarande tillräckligt mycket gas kvar inom LMC för att nya stjärnor ska kunna fortsätta att bildas.
Hur kan man bevisa det? Ta en titt här på konstnärens tolkning, baserat på Hubbles resultat. Det Stora magellanska molnet ses som den cirkulära delen till vänster om mitten, med den diagonala gula stapeln av stjärnor som korsar dess kropp. Dess omgivande halo av gas är den stora, böjda, lila strukturen ovanför den. Detta bygger på att LMC:s gasformiga halo kolliderar med Vintergatans och böjer den bakåt så att den kläms ihop och komprimeras. Tittar man noga på bilden ser man utöver den lila stötvågen framför LMC:n även en mycket svag, mörkare, blå svans av gasformigt material som strömmar bort bakom den.
Avslutningsvis finns det en sak till att nämna om kollisioner mellan galaxer. Vintergatan är en del av ett stort kluster av galaxer, med det föga spännande namnet ”The Local Group” (Lokala galaxhopen). Gruppen har ca 80 medlemmar, de flesta av dem är små dvärggalaxer. De två största som ingår i galaxhopen är Vintergatan, och den ännu större M31, som vi kan se i stjärnbilden Andromeda. Den är känd som Andromedagalaxen och den kan lätt ses med blotta ögat på mörka hösthimlar.
På tal om kollisioner, baserat på deras rörelser i förhållanden till varandra, så kommer M31 och Vintergatan att krascha in i varandra om cirka 2,5 till 4 miljarder år. Tyvärr kommer vår egen mindre galax att råka värst ut. Slutresultatet innebär antagligen att det bildas en ny, jättelik, elliptiskt formad galax, eller en jättelik skivformad galax. Solens och solsystemets öde efter kraschen är, som du kanske misstänker, okänt.
För ESA:s pressmeddelande med bilder, se här.
Text: Tom Callen
