På ett framtida Mars?

Bild: ESA & MPS for OSIRIS Team MPS/UPD/LAM/IAA/RSSD/INTA/UPM/DASP/IDA

Små robotbin kanske kan pollinera växter på Mars.

Många av oss har sett den episka science fiction-filmen från 2015, The Martian. En astronaut, spelad av Matt Damon, blir av misstag kvar på Mars när hans besättningskamrater lämnar den röda planetens yta. Baserad på romanen av Andy Weir måste han hitta ett sätt att överleva och bestämmer sig för att odla potatis med det enda gödningsmedel som finns tillgängligt – det som kommer från besättningens bidrag till baslägrets avfallshanteringssystem.

Även om filmen beskriver ett litet isolerat läger på Mars, tror man att vi människor förr eller senare kommer att bygga större bosättningar – men problemet förblir detsamma: man måste hitta ett sätt att försörja dem som bor där.

En resa till solsystemets fjärde planet tar nästan ett år, beroende på jordens och Mars relativa positioner. Det är dyrt och tidskrävande att transportera mat dit, och kostnaden för att skicka ut något i rymden är över 200 000 kronor per kilo. Dessutom finns det alltid en risk att något händer med livsmedlen under resan, vilket gör dem oätliga när de anländer. Därför vore det enklare att hitta ett sätt att odla grödor på plats, från frön eller plantor som besättningen tagit med sig.

Bild: MIT under Creative Commons Attribution Non-Commercial No Derivatives license

Massachusetts Institute of Technology (MIT) har ett laboratorium för mjuk- och mikrorobotik (Soft and Micro Robotics Lab, SMRL) där forskare utvecklar små robotar som kan imitera insekter. En av dem är en robotbi som kan flyga i hastigheter upp till två meter per sekund. Den väger ungefär lika mycket som ett gem och dess vingar kan slå upp till 400 gånger per sekund. Denna lilla robotinsekt kan dessutom vända, styra och till och med sväva stilla i luften.

På jorden finns en stor variation av insekter – bin, fjärilar, malar, flugor, skalbaggar, getingar och myror – som fungerar som pollinerare. De samlar nektar från blommor och sprider samtidigt pollen, så att vi senare kan njuta av frukter som äpplen, päron, körsbär och apelsiner. Listan är lång, och omfattar även grönsaker, nötter och andra grödor som vi är beroende av.

SMRL betonar att de inte vill ersätta bin på jorden, som utför ett ovärderligt arbete för vårt ekosystem. Istället funderar de på hur deras robotbin kan användas i andra miljöer. En av idéerna är att de kanske kan komma till användning på Mars, när människor börjar bosätta sig där och odla grödor.

Minikoptern Ingenuity. Bild: NASA

Vi har redan sett ett konstgjort flygande objekt på den röda planeten – NASA:s autonoma minikopter Ingenuity. För att kunna flyga över Mars landskap hade den specialdesignade rotorblad som genererade tillräcklig lyftkraft trots den mycket tunna atmosfären. Robotbin på Mars skulle förmodligen behöva hållas inom en skyddad konstruktion, ungefär som ett Mars-anpassat växthus. På så sätt skulle det finnas tillräckligt med atmosfär under tryck för att de skulle kunna flyga utan att behöva kompensera för den tunna atmosfären.

Bild: Tom Callen

Under tiden kan vi göra vad vi kan här på jorden för att stödja våra naturliga pollinerare, som är så viktiga för biologisk mångfald och hållbarhet. Det har fått en personlig innebörd för oss hemma. I somras gick min fru och vår närmaste granne en kurs i biodling, och vi satte upp två bikupor bakom husen. En del av trädgården hade långt innan dess utsetts till en ”Butterfly garden”, med många vilda blommor som lockar fjärilar, bin och andra pollinerare – och nu även våra egna nyinflyttade bin.

En sak är säker: om MIT:s robotbin, eller framtida varianter av dem, en dag hamnar i ett växthus på Mars, kommer du inte att behöva biodlarutrustning. Du kommer dock definitivt att behöva en konventionell astronautdräkt när du korsar baslägrets mark i den tunna koldioxidatmosfären för att ta dig dit.

För mer information om MIT:s robotbin, inklusive videoklipp, följ denna länk. Det ursprungliga pressmeddelandet från MIT hittar du här, och mer information om Soft and Micro Robotics Lab finns här.

Text: Tom Callen