På resa med en asteroid

När solens familj bildades för 4,5 miljarder år sedan fanns mycket material kvar i rymden mellan planeterna. Det mesta härstammade från den nebulosa av gas och stoft som solen och planeterna bildades ur. En del kom sannolikt från en planet av sten och metall som brutits sönder. Det tidigare nebulosamaterialet i solsystemets djup blev kometer, och fragmenten av den splittrade planeten är idag kända som asteroider. Att studera dessa två typer av solsystemets ”rester” hjälper oss att förstå dess historia.

Först på senare år har astronomer kunnat få närbilder av asteroider. Några av dem är till och med tagna av obemannade rymdsonder som utfört två typer av uppdrag. Den ena typen är en förbiflygning där en asteroid fotograferas på mycket nära håll medan farkosten passerar. Den andra är att faktiskt försöka landa på ytan av en av dessa små världar, samla in material och bilder, och sedan ta med dem tillbaka till jorden.

Så var fallet med Japans Hayabusa2, som besökte asteroiden 162173 Ryugu i juni 2018. I den här konstnärliga tolkningen kan vi se rymdfarkosten avfyra sina tre sol-elektriska jonmotorer och sina utfällda solpaneler – precis som man förväntar sig av en rymdfarkost. Det ovanliga är den tubformade ”snorkeln” som hänger ned under farkosten. Det är den som landar på asteroidens yta för att samla upp lösa prover av dess material.

Hayabusa2 gjorde mätningar av den 900 meter breda Ryugu, samlade in fysiska prover från dess yta och återförde dem till forskare på jorden i en kapsel i december 2020. Proverna innehöll organiska föreningar som uracil, vilket finns i RNA (tillsammans med adenin, cytosin och guanin) och i vitamin B3.

Detta var dock inte slutet på Hayabusa2:s uppdrag. Det fanns tillräckligt med drivmedel ombord för att förlänga resan, och sonden är nu inställd på att göra en höghastighetsförbiflygning av asteroiden 98943 Torifune i juli 2026. Hayabusa2:s kamera är fixerad i en position och är därför inte utformad för att spåra ett objekt under en så snabb passage. Men man tar de resultat man kan få – och nöjer sig med det.

Därefter fortsätter uppdraget med ett planerat möte med asteroiden 1998 KY26 i juli 2031. Det finns dock ett par utmaningar med att ta prover därifrån. Denna lilla himlakropp är mycket mindre än man tidigare trodde – bara 11 meter i diameter, ungefär en tredjedel av den ursprungliga uppskattningen. Dessutom roterar den ett varv var femte minut, i stället för var tionde minut som man först trodde. Om den verkligen hade varit 30 meter bred och haft en rotation på 10 minuter, hade en landning och provtagning varit fullt genomförbara.

Här ser vi de två asteroiderna sida vid sida för jämförelse. På Ryugu, till vänster, har prover redan tagits. Till höger syns den mycket mindre 1998 KY26. Illustrationen visar vilka svårigheter som finns med att försöka landa på det lilla objektet i juli 2031.

Om Hayabusa2 på något sätt skulle kunna landa på miniasteroiden, skulle det kunna se ut ungefär så här enligt denna konstnärliga tolkning. Om du tittar på bilden ovan och använder fantasin medan du jämför med bilden av de två asteroiderna, kan du föreställa dig sonden sittande ovanpå 1998 KY26.

För att illustrera hur liten asteroiden är ser vi här en tolkning gjord med ESO:s VLT-teleskop, som stod för observationerna som ledde till de nya resultaten om asteroidens diameter och rotation. De flesta vet hur lång en meterlång mätsticka är – lägg elva sådana på marken i rad, så har du en uppfattning om 1998 KY26:s diameter.

Om inget oväntat inträffar kommer Hayabusa2 att passera Torifune i juli 2026 – ett objekt passerar ett annat – och förhoppningsvis kunna ta några bilder under passagen. Huruvida rymdfarkosten kommer att kunna landa på 1998 KY26 för att ta prover återstår att se. Kanske blir en mycket snabb ”touch and go”-manöver den slutliga lösningen. Fler observationer mellan nu och juli 2031 kan avgöra om man ska landa – eller inte.

För mer information, följ denna länk för att läsa ESO:s pressmeddelande med bilder och video.

_{Text: Tom Callen}