Stjärnklara nätter och deras vägledande ljus
Vi människor är inte de enda som kan navigera med hjälp av stjärnorna
Det är inte ovanligt att man den här tiden på året ser långa, tunna V-formade flockar av flyttfåglar på väg mot varmare platser i söder för att tillbringa vintern. Jag minns tydligt hur jag stod ute på vår framsida en tidig höstmorgon och väntade på den gulorange skolbussen som skulle ta mig till skolan. Himlen var mellanblå och luften frisk och sval, som bara morgnar i slutet av augusti och början av september kan vara. Medan jag stod där och mumsade på ett äpple flög en stor flock kanadagäss över mig, och jag kunde tydligt höra deras upprepade trumpetande när de passerade.
Det var tidigt på morgonen, så de använde solen som vägvisare – men hur gjorde de på natten? I tusentals år har vi människor navigerat med hjälp av stjärnorna och de regelbundna mönster de bildar, till exempel till havs. Idag vet vi att även andra varelser på jorden kan göra samma sak.
Fåglar är kända för att navigera under sina migrationer med hjälp av både jordens magnetfält och stjärnorna. På 1960-talet genomfördes ett experiment i ett amerikanskt planetarium som visade att vissa fåglar kunde lokalisera Polaris, Polstjärnan, för att underlätta sin nattliga migration. Experimentet var förvånansvärt enkelt.
En fågel placerades i en stor trådbur inne i planetariet, vars botten var täckt med vitt papper. Fågelns fötter hade doppats i svart bläck från en stämpeldyna, så vart den än gick lämnade den tydliga spår.
När lamporna släcktes och stjärnhimlen tändes för att visa den norra himlen, gick fåglarna alltid mot den sida av buren där de kunde se Polaris och välkända konstellationer, som Stora björnen. Oavsett hur många fåglar som deltog gjorde alla på samma sätt, tills papperet blev mörkt av spår på den sida som pekade mot Polstjärnan. När orienteringen av den artificiella natthimlen ändrades, justerade fåglarna själva sin riktning för att återigen peka mot norr.
Fåglar är inte de enda varelserna som kan navigera efter stjärnorna eller magnetfält. Forskare från bland annat Lunds universitet i Sverige har nyligen identifierat en mal som gör detsamma. Den brunfärgade Bogong-malen (Agrotis infusa) från sydöstra Australien flyger varje vår cirka 1 000 kilometer för att nå Australiska alperna.
Där, i tusental, söker malarna skydd i svala grottor under den heta sommaren. När de återvänder på hösten, i motsatt riktning, använder de åter stjärnorna. Väl framme parar de sig och dör.
För att säkerställa att malarna inte använde jordens magnetfält – något forskare upptäckte för fem år sedan – isolerade man dem från dess effekter. Det enda de kunde använda var då stjärnhimlen på södra halvklotet. Forskarna skapade en konstgjord natthimmel i ett hemmagjort planetarium, och precis som fåglarna i experimentet på 1960-talet orienterade sig malarna efter stjärnmönstren vid södra himmelspolen.
För oss på norra halvklotet är detta en intressant skillnad. Vi har Polaris som markerar den sanna nordpolens position, men på södra halvklotet finns ingen lika ljus stjärna som visar motsatsen. Fråga vilken amatörastronom som helst där – det är en utmaning att ställa in sitt teleskop. Istället för en enda stjärna måste nattfjärilarna tolka hela stjärnmönstret. Med tanke på hur små deras hjärnor och nervsystem är, är detta en fantastisk prestation.
För mer information om experimentet, följ denna länk. Vill du läsa pressmeddelandet från Lunds universitet, se här.
Text: Tom Callen
