Var är isen?
”Vatten, vatten överallt, men för lite att dricka”
Som vi alla vet är vatten ett livsnödvändigt ämne på jorden, så pass viktigt att biologer vet att det är avgörande för livets utveckling på vår planet och på andra håll i universum. NASA:s långvariga program för att skicka obemannade forsknings strövare till Mars yta följer mottot ”Följ vattnet” i sin jakt på tecken på att någon form av enkelt liv utvecklats där för länge sedan.
I och med det förnyade intresset för att etablera permanenta baser på månens yta spelar vatten också en viktig roll i dessa planer. Att månen är en liten satellit till vår planet Jorden, medför vissa förhållanden som påverkar detta. Innan teleskopet uppfanns trodde man att de stora mörka områdena som kunde ses med blotta ögat på månens yta var flytande hav och oceaner. I själva verket är de stora utflöden av kall, stelnad lava från månens inre.
För det första kan flytande vatten inte existera på dess yta. Strålning från solen skulle bryta ner allt flytande vatten till dess beståndsdelar—två delar väte och en del syre—som snabbt skulle försvinna ut i rymden, eftersom månen inte har tillräcklig gravitation för att hålla kvar det. Månen har inte heller någon egentlig atmosfär; den som finns kan bäst beskrivas som tunn och gles – i princip är det ett extremt högt vakuum.
I slutet av 1960-talet, vid tiden för de första månlandningarna, trodde forskarna att det kunde finnas vatten i form av is på månen, troligen ditfört av kometer som kraschat in i ytan. Liksom jorden, som månen en gång var en del av, består även månen av bergarter med mineraler som är rika på syre. Väte som förts dit av solvinden kunde binda sig till syret och bilda spår av vatten som kunde bevaras som is när det befann sig i de permanent skuggade väggarna i kratrarna vid månens nord- och sydpoler. Ett tecken på eventuellt vatten kunde finnas i områden som uppvisar koncentrationer av väte inom den översta metern av månens jord, som rymdsonden Lunar Prospector upptäckte nära de två polerna 1998. Andra obemannade uppdrag från flera olika länder under 2000-talet har, både direkt och indirekt, bekräftat förekomsten av vattenis inom 20° från båda månpolerna.

En sådan plats där vattenis har påträffats är den gigantiska South Pole-Aitken-bassängen som syns här. Med en bredd på cirka 2 500 km och ett djup på mellan 6,2 och 8,2 km är det en av de största nedslagskratrarna som man känner till i hela solsystemet. Den uppskattas vara cirka 4,338 miljarder-år-gammal och har fått sitt namn efter månens sydpol på ena sidan av bassängen och kratern Aitken på den motsatta sidan. På den vänstra bilden är den inringad i rött. På den högra bilden är månen något högre vinklad. Genom att jämföra med kratermönstret till vänster kan man se att de stämmer överens med de lilafärgade kratrarna till höger. Den mycket färgstarka versionen visar höjdskillnader på månens yta, där röda områden är högre och lila områden lägre. Lågt belägna platser i detta gigantiska bassängområde är perfekta för att rymma skuggade kraterväggar som kan skydda månens is från solens smältande inverkan.
Om du tycker att jag uppehåller mig mycket vid frågan om vatten, så finns det en anledning till det. För att ha permanenta stationer på månen måste det finnas en vattenförsörjning. Om det inte redan finns där innebär det att det måste transporteras upp från jorden, vilket är en mycket kostsam åtgärd. Så måste man visserligen göra som en del av försörjningen av astronauterna på den internationella rymdstationen (ISS), men i mycket liten skala jämfört med vad som skulle behöva göras vid månbaser, än mindre för framtida månstäder.

Ett av de överraskande resultaten från Apollo-månlandningarna var upptäckten av ytterst små mängder vatten som var instängda i mycket små kulor av vulkaniskt glas, såsom de orangefärgade som hittades under den sista expeditionen, Apollo 17, i december 1972. Harrison Schmidt, den ende geologen som någonsin har vandrat på månens yta, upptäckte den orangefärgade månjorden. Han trodde först att det var solljus som reflekterades från det guldpläterade visiret på hans skyddande månhjälm och föll på marken framför honom, men det visade sig vara orangefärgade glaskulor från ett vulkanutbrott i ett avlägset förflutet. På den här bilden från Apollo 17 visar den vänstra halvan hur detta såg ut i verkliga färger. I den högra halvan har jag justerat färgerna för att den orange vulkaniska glas ska sticka ut bättre från den vanliga grå månregolitten. För att få en uppfattning om hur mycket justering som gjordes kan man jämföra de två rektangulära färggnomonerna som syns på sina stativ i respektive bild. Sådana referenser användes under Apollo-uppdragen för att säkerställa att färgfilmen som astronauterna exponerade med sina svensktillverkade Hasselblad-kameror framkallades så att den återgav korrekta färger.
Eftersom jordens naturliga satellit har ett stort antal vulkaniska områden utspridda över ytan måste det finnas många sådana orange sfärer där ute. Ny forskning, som bygger på en uppskattning att det finns biljoner kilogram vatten inneslutet i dessa sfärer, har försökt räkna ut hur länge detta skulle räcka för en månstad och dess invånares behov av dricksvatten, samt för att bryta ner vattnet till väte som raketbränsle och syre för andning, odling av mat och personlig hygien.
Om man utgår från en månkoloni med en befolkning på 1 miljon, ungefär lika stor som Stockholm och dess omgivningar, skulle biljoner kilo vatten endast räcka i ungefär två och ett halvt år, verkligen inte tillräckligt för en planerad, långvarig närvaro på månen. Om man däremot var mycket sparsam återvann vattnet i samma utsträckning som besättningarna på ISS—98%—skulle man kunna få det att räcka i cirka 100 år; återigen, inte heller det tillräckligt för en permanent koloni. I slutändan är nog frågan hur mycket obehag man är beredd att stå ut med för att använda vattnet så effektivt som möjligt.
Men om man är färre personer i staden då? Jo, som jämförelse skulle en liten månstad med 100 000 invånare kunna klara sig på sitt vatten i 1 000 år. Då börjar det låta lite mer hållbart, eller hur? En bosättning med 10 000 invånare skulle kunna upprätthållas i 10 000 år. Och under så lång tid finns det möjlighet att hitta nya och bättre lösningar på vattenproblemet. Kanske skulle vattnet kunna importeras från några av de isigare objekten i asteroidbältet, eller från bitar av en av de yttre gasjättarnas små, isiga månar?

Det återstår en sak som ingen talar om. Oavsett hur stor den tänkta månstaden än blir: hur ska man samla in och utvinna alla de kilogram vatten som är instängda i de små kulorna av vulkaniskt glas som här ses i förstoring? Kanske är det just en av de studenter som läser den här artikeln idag som en dag i framtiden kommer att lösa detta problem.
Text: Tom Callen