”Berget” bland stjärnorna
James Webb-teleskopet blickar in i en grogrund för massiva stjärnors födelse
Vad har ett slags ”kräftdjur”, ett ”spindeldjur” (båda leddjur) och James Webb Space Telescope (JWST) gemensamt? Jo, det handlar om en relativt närliggande plats där unga massiva stjärnor bildas: gas- och stoftnebulosan Lobster Nebula (Hummernebulosan), även känd som NGC 6357, i den välkända sensommar- och tidig höstkonstellationen Skorpionen.
Som några av er kanske vet kan astronomer vara ganska kreativa när det gäller att namnge himlakroppar. Och i allra högsta grad gäller det för amatörastronomer. Deras mindre kraftfulla teleskop (jämfört med dem som proffsen använder) avslöjar vyer som kan leda till att man ser en nebulosa som denna, som liknar en hummer.
Här är en bild av Hummernebulosan, hemvist för JWST-målet i denna artikel. Den är tagen av Víctor M. Blanco 4-meter Telescope vid Cerro Tololo Inter-American Observatory i Chile, med hjälp av detta gigantiska spegelinstruments Dark Energy Camera. Den ser verkligen ut som en kokt hummer med sin klarröda färg – man kan föreställa sig två klor upptill, kroppen i mitten och den segmenterade svansen som sträcker sig nedåt i vinkel till vänster.
Även om det kanske inte låter så nära i mänskliga termer, är NGC 6357:s avstånd på cirka 5 500 ljusår ”relativt” kort i kosmiska mått. Om du observerade nebulosan ikväll skulle ljuset som når dina ögon ha påbörjat sin resa omkring 3475 f.v.t. – under den sena neolitiska till tidiga bronsåldern i den mänskliga historien.
För människor var detta en tid av stora framsteg inom jordbruk, bosättning och teknik. Många bodde i permanenta byar och städer, odlade grödor, födde upp boskap och utvecklade tidiga samhällen som lade grunden till den värld vi lever i idag.
Webbs fokus här är ett stjärnbildande område djupt inne i nebulosan – Pismis 24. För att gå från en vy av Vintergatans mitt, synlig för blotta ögat under ideala förhållanden, och zooma djupt in i Hummernebulosan för att hitta Pismis 24, kan du tillsammans med dina elever titta på denna video (glöm inte att ha ljudet på för rymdfärdsmusiken!).
När vi anländer till vår destination 5 500 ljusår bort, ser vi ett fantasifullt landskap dominerat av ett molntäckt ”berg”. Det är i själva verket gas och stoft som stjärnor bildas ur. Varför har det denna form? Det beror på de ljusstarka unga stjärnorna som syns direkt ovanför.
Om man tittar noga ser man att de verkar vara vita, gula och orange. Dessa nybildade tunga stjärnor har starka stjärnvindar som blåser från dem när de stabiliseras efter att deras kärnreaktioner startat. Vindarna har format nebulosan i bildens nedre del, liksom den bruna bågen uppe till höger.
Som ofta när det gäller bilder från rymdteleskop som Webb och Hubble, är de långa spikarna som sticker ut från de ljusaste stjärnorna optiska artefakter – de finns inte på riktigt.
I denna närbild av ”landskapet” vid foten av ”berget” ser vi många andra nyfödda stjärnor – de ljusa fläckarna – bland virvlarna av brunaktig gas. Det finns också mörka partier, som den i mitten längst ner, silhuettartade mot den vitaktiga dimman. Där finns en stjärna under bildande, fortfarande innesluten i sitt eget moln av gas och stoft, snart redo att tändas. När det sker kommer den att blåsa bort sin omgivande kokong och avslöja sig själv.
Namnet Pismis 24 kommer från en katalog över öppna och klotformiga stjärnhopar på södra halvklotet, sammanställd av astronomen Marie Paris Pşişmiş de Recillas (1911–1999). Hon föddes i Turkiet och var känd som Paris Pşişmiş – den första kvinnan som disputerade vid Istanbuls universitets naturvetenskapliga fakultet. Senare flyttade hon till Mexiko, där hon blev en betydande gestalt inom landets astronomiska utbildning och forskning. Hennes dotter, svärson och barnbarn är också astronomer.
För att läsa pressmeddelandet om JWST:s observationer av denna källa till nya stjärnor, klicka här.
Text: Tom Callen
