För första gången

Eftersom en andra omgång rymdfärder till månen planeras, med start redan i februari i år, ska vi se tillbaka på hur astronauterna tog sig dit första gången, för nästan 60 år sedan.

Att skicka människor ut i rymden har blivit vanligt och vi har nästan glömt hur allt startade. Efter andra världskriget försökte två supermakter uppnå en och samma sak: att landsätta en människa på månen. Mycket stod på spel när de försökte övertyga resten av världen om vilken ideologi som skulle råda: kapitalistisk demokrati eller kommunistisk socialism.

USA:s rymdprogram lyckades med att uppnå målet att landa på månen först, och vi kommer att fokusera på de steg de tog för att förverkliga den utmaning som president John F. Kennedy ställde upp i maj 1961.

NASA genomförde detta genom tre viktiga steg, så kallade program. Strategin var att varje steg direkt följde det föregående, och resultaten ledde till framsteg som gjorde nästa steg möjligt. Denna taktik ledde till sex framgångsrika månlandningar, med två astronauter i varje. Det innebär att totalt 12 personer har vandrat på ytan av vår närmaste granne i rymden.

Med tanke omfattningen av en så detaljerad historik över ett decennium, så kan jag bara ge en översikt över betydelsen av vart och ett av dessa tre program, med länkar så att du kan fördjupa dig i varje program. I själva verket skulle man kunna skriva en hel bok om var och en av de enskilda NASA-flygningarna som så småningom gjorde månlandningarna möjliga.

Efter att ha använt schimpanser i suborbitala testflygningar som ersättare för människor, genomfördes de första flygningarna med astronauter som en del av Mercuryprogrammet. Syftet med dessa sex uppdrag var att visa att det var möjligt att både bygga ett rymdskepp som kunde hålla en person vid liv i det tyngdlösa vakuumet och de extrema temperaturerna i rymden, och att de faktiskt var kapabla att utföra användbara aktiviteter, inte minst styra den farkosten som de färdades i.

Av de sex Mercury-flygningar, var de två första (till vänster) var korta, 15 minuter suborbitala flygningar som följde paraboliska bågar och kortvarigt passerade gränsen mellan atmosfären och rymden. De sista fyra placerade sin enda astronaut i omloppsbana runt jorden innan de landade i antingen Atlanten eller Stilla havet med fallskärm. Även om de två typerna av raketer ser olika ut, utvecklades både Redstone (de två till vänster) och Atlas (de andra fyra) från raketer som kunde användas för att transportera kärnvapen. Och dessa hade i sin tur utvecklats utifrån tyska raketkonstruktioner som erövrats efter andra världskriget.

John Glenn (1921–2016) var den första amerikanen som faktiskt kretsade runt jorden i sin kapsel Friendship 7 den 20 februari 1962. Han blev senare senator för delstaten Ohio. Han återvände till rymden den 29 oktober 1998 ombord på rymdfärjan Discovery i rollen som ”testperson”. Han deltog för att man skulle jämföra rymdens effekter på människokroppen med åldrandets effekter. Därmed blev han den äldsta personen i rymden, då 77 år gammal.

Mercury visade att människor faktiskt kunde arbeta och överleva i rymden, så nästa steg var att arbeta fram hur astronauterna skulle ta sig till månen. Vid det här laget hade man beslutat att följa planen att skicka en liten landningsfarkost till ytan från huvudfarkosten i månens omloppsbana. Detta innebar att man måste kunna manövrera och koppla ihop – eller docka – två rymdfarkoster, både i jordens omloppsbana och vid månen.

Målet med Geminiprogrammet var att lära sig hur man möter två rymdfarkoster som färdas i mycket höga omloppshastigheter och att kunna koppla ihop dem på ett framgångsrikt sätt. Medan Mercury-uppdragen endast hade en besättning på en person, hade Gemini två astronauter ombord, vilket ledde till referensen till tvillingbröderna från den antika grekiska mytologin.

För att kunna få sin rymdkapsel i linje med ett andra målfordon var rymdfarkosten Gemini extremt manövrerbar. Att flyga i den var som att sitta i en sportbil, jämfört med den mer tröga Mercury-kapseln. Eftersom denna metod för månlandning innebar att två rymdfarkoster skulle sammanföras, fanns det alltid en risk att de inte kunde kopplas samman direkt. Detta innebar att en ”rymdpromenad” skulle behövas för att förflytta sig från den ena till den andra.

Som om de satt i framsätet på en herrgårdsvagn ses James McDivitt (1929–2022) och Ed White (1930–1967) från Gemini IV (från vänster till höger) delta i träningen inför sin mission i juni 1965.

Och en vilket uppdrag det var! Ed White blev den första amerikanska astronauten som genomförde en rymdpromenad den 3 juni 1965. I sin högra hand håller han en manöveranordning som använde trycksatt gas för att hjälpa honom att ändra riktning när han flög i 28 260 km/tim tillsammans med sin och McDivitts rymdfarkost.

Som nämnts var en del av Gemini-programmet att lära sig hur man sammanför två olika rymdfarkoster och – i fallet med de kommande Apollo-månlandningarna – fysiskt kopplar ihop dem så att besättningsmedlemmarna kunde gå från den ena rymdfarkosten till den andra. Här ser vi Gemini VI-A (i förgrunden) och Gemini VII tillsammans, med den blå jorden i bakgrunden. Lägg märke till den tunna mörkblå kanten. Så tunn är vår atmosfär jämfört med planeten själv. En bra analogi till detta kan ses med en vanlig jordglob i ett klassrum. Den transparenta beläggningen på ytan, som skyddar den från till exempel fingeravtryck, är ungefär lika tjock, i jämförelse som den verkliga atmosfären är i förhållande till jorden.

Efter tio Gemini-uppdrag, som innefattade längre och svårare flygningar med flera rymdpromenader, var det dags för de faktiska månlandningarna. Första måste dock några tester utföras på Apollo-rymdfarkosten.

Apolloprogrammet, precis som Mercury och Gemini innan detta, fortsatte med att göra stegvisa åtgärder för att nå det slutgiltiga målet: själva månlandningen. De bemannade uppdragen började med tre astronauter ombord på Apollo 7 och dess två veckor långa flygprov av Apollo-rymdkapslarna och dess stödjande servicemodul (tillsammans kända som CSM). Apollo 8 flög till månen för att testa en långdistansmission, den inbyggda datorn för att ta sig dit och tillbaka igen, samt den dagliga driften vid kontrollcentret. Apollo 9 testade månlandaren (Lunar Module eller LM) som var utformad för att resa till månen och utföra den faktiska nedstigningen och landningen. Apollo 10 genomförde en ”generalrepetition” till månen, där landaren gick ner mot ytan innan den vände om och återvände till CSM för flygturen tillbaka till jorden. Två av astronauterna ombord på denna övningsflygning skulle senare göra sina egna riktiga landningar på senare uppdrag: Apollo 16 och 17.

Detta är en Apollo Command Service Module (dvs. CSM) ovanför månens yta. Det är ett av de vackraste rymdfarkoster jag känner till, och likheten med Orion Crew Module (CM) och European Service Module (ESM) är ingen slump. Den ”gummidropsformade” rymdfarkosten som rymmer besättningen är en av de bästa för uppskjutning i rymden och för den heta återinträdet i jordens atmosfär på vägen hem igen.

Apollo 11:s LM Eagle, med Armstrong och Aldrin ombord, gör en liten ”piruett” framför CM Columbia innan den ger sig iväg för den historiska första landningen på en annan värld den 20 juli 1969. Syftet med denna manöver är att säkerställa att alla fyra benen är öppna och låsta i rätt läge. Lägg märke till de tunna stavarna som sticker ut från tre av de fyra benen. Dessa rör marken först och låter astronauterna veta att de har landat, så att de kan stänga av raketen under Eagle och låta den falla ner till ytan. Kraften från detta fall gör att dessa tre stavar böjs undan.

Den civila astronauten Neil Armstrong, den första människan som satte sin fot på månen, ses här arbeta vid utrustningsutrymmet i Eagle, den månlandare som han och Edwin Aldrin åkte till månytan med den 20 juli 1969.

Apollo 15, 16 och 17 hade också med sig en liten batteridriven bil, kallad Lunar Rover, i LM-utrustningsutrymmet. Den var utformad så att astronauterna skulle kunna färdas längre på ytan för att samla in fler månprover och besöka platser som var för långt bort för att nås till fots. På bilden sitter Apollo 17:s befälhavare Gene Cernan i förarsätet. Ytterligare tre resor var planerade men dessa ställdes in.

En sak att tänka på inför kommande flygningen med Artemis II, oavsett om den sker i februari eller så sent som i april, är att de inte kommer att landa på månen. Det sker inte förrän under en framtida Artemis-mission 2027 eller 2028, enligt experterna. Under tiden kommer det utan tvekan att finnas mycket att följa när detta program, med målsättningen att åter placera människor på månen, fortsätter.

Text: Tom Callen