Från jorden till månen… och tillbaka igen
Artemis II genomför äntligen sin historiska rymdfärd
Många elever i grundskolan har haft påsklov någon av de senaste veckorna. Ledigheten innebär ofta någon form av resa, kanske det är en resa inom Sverige eller till ett annat land. Under tiden var fyra andra människor på väg på en resa som vi har sett fram emot sedan 54 år tillbaka.
Efter flera inställda uppskjutningar på grund av olika tekniska problem gav sig Artemis II den 1 april iväg på sin tur och retur-resa till jordens enda naturliga satellit, månen.
Jag är en av dem som kan minnas de ursprungliga Apollo-färderna till månen och de sex månlandningarna mellan juli 1969 och december 1972. Denna nya resa känns både bekant och annorlunda. Kanske beror det på de bilder som besättningen på Artemis II har skickat hem. En sak som särskilt slår en är skärpan i de nya bilderna, vilket mer än något annat, beror på de förändringar som skett inom fotograferingstekniken under decennierna. Medan bilderna från Apollo-eran togs med svensktillverkade Hasselblad-kameror som fotograferade på analog film, är de bilder vi ser nu tagna med digitalkameror med högre upplösning. Vissa bilder har tagits med en besättningsmedlems smartphone – otroligt, men sant! Låt oss ta en titt på ett urval av några bilder från Artemis II.
För att illustrera skillnaden mellan då och nu kan vi på den här första bilden (två som slagits ihop) jämföra en bild av jorden tagen av Artemis II idag (till vänster) och en bild som togs av besättningen på Apollo 17 under det sista Apollo-uppdraget (till höger) i december 1972. Bilden till vänster är klarare och skarpare eftersom den är digital, till skillnad från den från för 54 år sedan som togs med analog film.
Denna bild, tagen på väg bort från jorden, har blivit känd som ”Hello, World”. Den lysande vita kanten längst ner till höger orsakas av solen, och om man tittar riktigt noga kan man se grönt norrsken som svävar över skivan längst upp till höger. Eftersom detta fenomen inträffar inom vår planets atmosfär kan man få en känsla för hur tunn den är. Ett annat sätt att få en uppfattning om atmosfärens utbredning är att föreställa sig att man med en bil, reser rakt uppåt från jordytan med normal hastighet, som på en motorväg. Man skulle då nå den yttre kanten av vår atmosfär efter ungefär fem minuter!
Alla bilder där man kan kombinera och lägga förgrunds- och bakgrundsobjekt på varandra, ger en 3D-effekt och skapar en känsla av djup. Här ser vi jorden krympa i det ena fönstret på rymdkapseln Orion Integrity, medan den är på väg mot månen.
En av de stora skillnaderna mellan Apollo-farkosterna och Artemis II är att de förstnämnda flög mot månen med bakdelen först, medan den senare färdas med nosen i täten. Följaktligen finns det inga Apollo-bilder som visar farkosternas inflygning mot jordens enda naturliga satellit förrän de är på väg att gå in i omloppsbana runt den. Här kan vi återigen se månen genom ett av Integritys fönster medan vi befinner oss mellan den och jorden. De mörkfärgade månhaven som syns på stora delar av månens yta, flöden av en gång smält material från månens inre, är desamma som vi kan se på den sida av vår satellit som alltid vetter mot jorden.
Artemis II:s första helbild av månen ser i stort sett ut precis som den vy vi ser från jorden, även om den är mer vriden moturs än vad vi är vana vid. Den stora kratern Tycho, den med de ljusa strålarna som strålar ut från den i positionerna mellan klockan 06:00 och 07:00 på en urtavla är faktiskt synlig med blotta ögat från jorden. Vid månens vänstra kant, ungefär i positionen klockan 09:00, ligger Orientale-bassängen, som är en nedslagsformation bildad av ett objekt i asteroidstorlek och som senare översvämmades av mörk lava under ytan. Den tros ha en diameter på cirka 900 km och är månens yngsta struktur av denna typ, bildad för cirka 3,7 till 3,8 miljarder år sedan. Orientalebassängen ligger precis på den västra gränsen mellan den del av månen som vi kan se (månens ”framsida”) och den del, precis vid månens kant, som ses ibland, beroende på när vi iakttar månen från jorden. Fenomenet kallas libration.
Till vänster syns en del av den EU-byggda europeiska servicemodulen (ESM) på rymdfarkosten Integrity, som är placerad bakom den bemannade Orion-kapseln, samt en av rymdfarkostens fyra solpaneler. Vi tittar nu på månens baksida, den del som vi normalt inte kan se från jorden. Den första bilden av denna sida togs av Sovjetunionens rymdsond Luna 3 den 7 oktober 1959, dock med mycket låg upplösning. Det är inte första gången vi människor ser denna sida från månens omloppsbana, men bilden skiljer sig från tidigare då den inkluderar delar som inte syntes tidigare, eftersom de kanske inte var belysta vid det tillfället. Mare Orientale (också känd på svenska som Östra havet) är den mörka cirkulära formationen vid klockan 05:00. Notera att den har en annan cirkulär formation runt sig, Orientale-bassängen, vilket gör att den ser ut som en måltavla.
Den här knappen tar er till en animerad simulering av hur inflygningen till månens baksida skulle se ut om vi också befann oss ombord på Integrity. Du kommer att se Mare Orientale rotera bort till höger nedtill. Den blå halvjords-skäran (med en ljus fläck, som är solljuset som reflekteras från ett hav) kommer att synas från höger sida, ungefär 4,25 sekunder in i klippet, och försvinner bakom månen för att sedan dyka upp igen på andra sidan. Samma sak händer med solen, den mycket ljusa ”stjärnan”, ungefär 6,06 sekunder in i videon.
Vid första anblicken kan man tro att det är månen i fjärran och jorden i förgrunden, men det är tvärtom. Stanna upp och fundera en stund över den första bilden i galleriet: var skulle Ingenuity behöva befinna sig för att fånga denna vy? På den sida av månen som vetter bort från vår planet, med ingenting bakom kamerans synfält utom resten av solsystemet, vår Vintergata och universum självt. En av höjdpunkterna i Artemis II-uppdraget var att ta sig längre bort från jorden än något annat bemannat rymdskepp någonsin varit. Tidigare rekordhållaren är Apollo 13 från 1970. Det avståndet, som fastställdes för 56 år sedan av Jim Lovell, Jack Swigert och Fred Haise, var 400 171 km bortom jorden, medan Artemis II:s var 406 771 km. Det innebär en ökning med 6 600 km för denna mission 2026.
En annan bildtitel från Artemis II, ”Earthset”, ger en bättre vy av jorden som just håller på att försvinna bakom månens baksida medan Ingenuity kretsar runt månen. På sätt och vis påminner den om det välkända ”Earthrise”-fotot (känd som ”Jorduppgång” på svenska) från Apollo 8, som togs av astronauten Bill Anders. Bilden bidrog till att sätta igång miljörörelsen med fokus på det sköra, blå klotet – vår rymdfarkost som svävar i rymdens kalla mörker.
Orientale-bassängen, med sin mörka, lavafyllda centrala del, Mare Orientale, kan nu ses nästan rakt framifrån på denna bild från Integrity. Vågor i månens skorpa, orsakade av den asteroidkollision som bildade bassängen, har resulterat i de tre koncentriska ringarna av olika storlek som syns idag. Orientales ringar och bergskedjor är fortfarande synliga och inte täckta eftersom de inte är lika fyllda som andra månbassänger. Detta skulle normalt ha hänt medan lavan fortfarande var i en het, flytande form.
När solljuset faller i en låg vinkel framträder kratrarna i månens Sydpol-Aitken-bassäng tydligt. Denna gigantiska nedslagskrater, cirka 2 500 km bred och mellan 6,2 och 8,2 km djup, är den största, äldsta och djupaste bassängen som man känner till på månens yta. De bildades för cirka 4,2 till 4,3 miljarder år sedan – mycket tidigt i solsystemets 4,5 miljarder år långa historia – och dess ytterkant kan ses genom teleskop på månens södra kant som en stor bergskedja från jorden.
Om du råkar befinna dig i ett rymdskepp, på plats i området, kan du, genom att flytta dig en bit, till och med skapa din egen totala solförmörkelse om du placerar dig på rätt plats. Det är verkligen en fascinerande och ovanlig bild. Här kan vi se månens mörka sfär mellan Integrity och solen, vilket gör att vår stjärna blockeras från utsikten. Det svaga skenet som omger månen är vår stjärnas yttre atmosfär, eller korona, som endast kan ses utan specialutrustning under en sådan förmörkelse. Om man tittar på den övre vänstra kanten av månen, kan man fortfarande urskilja några krater som lyser upp.
Precis som vid alla tidigare bemannade rymduppdrag är återkomsten till jorden ett av de mest kritiska ögonblicken – oavsett hur lång resan varit eller vart man rest. Det innebär alltid att man måste återinträda i vår planets atmosfär. Artemis II var inget undantag; den landade i Stilla havet utanför San Diegos kust i Kalifornien mitt i den svenska natten den 11 april. Här ser vi de utfällda fallskärmarna, som sänkte ner Integritys Orion-kapsel till det stötdämpande vattnet nedanför.
Det vore ingen lyckad rymdmission utan ett traditionellt gruppfoto av besättningen, tillbaka på jorden, välbehållna. Ombord på räddningsfartyget USS John P. Murtha ser vi, från vänster till höger, kommendörkapten Reid Wiseman, missionsspecialist 2, kanadensaren Jeremy Hansen, piloten Victor Glover och missionsspecialist 1 Christine Koch.
Det dröjer nu, till Artemis IV år 2028, kanske till och med längre, innan dess första försöket att landa på månens yta äger rum. Men åtminstone hittills har Artemis II visat att Space Launch System-raketen och rymdfarkosten Orion/europeiska servicemodulen, som transporterar astronauterna dit och tillbaka, har bevisat sin duglighet under denna historiska flygning.
Text: Tom Callen
