(Före detta) Sagan om ringen

Jorden kan också ha haft en ring

Alla känner till Saturnus och dess vackra breda system av ringar. Planeten är så känd att den ofta används för att indikera något som har med ”rymden” att göra. Ringarna observerades först genom Galileo Galileis hemgjorda teleskop, i juli 1610. Han såg dock inte att det var ringar utan trodde att det var två stora månar; en på vardera sida om Saturnus. När Galileo vid ett senare tillfälle återvände för att studera dessa månar, kunde han inte se dem längre.

Det system som omgav Saturnus (på den tiden känd som den yttersta planeten i solsystemet), identifierades inte som ringar förrän år 1655. Det var den holländska astronomen Christiaan Huygens som då vände sitt bättre och kraftfullare teleskop mot Saturnus och såg det som han helt korrekt tolkade som verkliga ringar.

Om man bortser från att Galileos teleskop var betydligt svagare än Hyugens, vad var det då som gjorde att Galileo trodde han såg två stora månar – och att han sedan inte såg några månar alls? Det han inte visste var att vår vy av Saturnus och dess ringar förändras över tid. När planeten och ringarna tippade i riktning mot jorden, såg Galileo den bredaste delen av ringarna (och misstolkade dem om månar). När Saturnus i stället tippade så att han såg ringarna från kanten, syntes de inte alls. Detta fenomen kan man se nu också, med hjälp av ett amatörteleskop, om man går ut och observerar Saturnus.

Huygens tittade på planeten när ringarna låg i en bra vinkel mot jorden – och resten är historia! Det han såg var så rätt och riktigt att han kunde göra en hel serie med teckningar. Teckningarna visade hur utseendet på ringarna förändras över tid, medan Saturnus långsamt tog sig runt solen.

Även Uranus har ett system av ringar. Det upptäcktes med NASA:s Kuiper Airborne Observatory (KAO) den 10 mars 1977. Eftersom planeten permanent välter över på sidan bildar dessa ett mönster som liknar en piltavla, med Uranus i centrum för högsta poäng.

KAO observerade Uranus när den passerade framför en stjärna och blockerade ljuset från den. Stjärnan blinkade fem gånger innan Uranus blockerade den helt, och stjärnan gjorde exakt likadant när den var på andra sidan av Uranus. Den enda förklaringen till detta var att stjärnan tillfälligt blockerades av fem individuella ringar som kretsade solsystemets tredje gas-gigant, Uranus. Ringarnas existens bekräftades senare av rymdfarkosten Voyager 2 i januari 1986.

Men vänta nu, det kommer mer! Jupiter har också en tunn ring som upptäcktes av Voyager 1 den 4 mars 1979.  Inte nog med det – Voyager 2 hittade ett system av mörka dammiga ringar runt Neptunus i augusti 1989. Med andra ord – alla de fyra yttre planeterna, de så kallade gasjättarna, har ringar i olika storlekar och ljusstyrkor runt omkring sig.

Nyligen publicerade fynd ger bevis på att till och med Jorden kan ha haft en eller flera ringar för cirka 466 miljoner år sedan. Detta var under så kallade Ordoviciumperioden, en tid med betydande förändringar i klimatet, och på kontinenter genom plattektonik och även i utvecklingen av livsformer. Fossilrika bergarter från denna tid har hittats i Skåne, Västergötland, Östergötland, Jämtland, Dalarna och Öland.

Man tror nu att en asteroid, cirka 12 kilometer i diameter, kom väldigt nära jorden. Hur nära kom den? Man kan räkna med att asteroiden redan kan ha träffats av andra små kroppar i solsystemet, att den var skör, och den befann sig cirka 15 800 km från vår värld. Uppdelad i många fragment fördelade den sig till slut i en ring ovanför jordens ekvator, på liknade sätt som gasjättarnas ringar.

Ett viktigt bevis för denna ring är en serie av nästan två dussin nedslagskratrar som har hittats runt ekvatorn, där den fanns på den tiden. Området är begränsat inom 30° från den. Oddsen för att det ska finnas så många kratrar i ett så smalt område, hela vägen runt jorden, är – för att citera en populär fras – ”astronomiskt omöjligt”. 

Resultaten överensstämmer med vår planets kända landmassor under Ordovicium. Jorden såg för 466 miljoner år sedan inte ut som den gör idag. Kontinenter är ständigt i rörelse på grund av plattektoniken, vilket också är orsaken till att det bildas bergskedjor.

En annan är att jorden är den enda av de inre himlakropparna som hade nedslagshändelser vid den här tiden, i jämförelse med både månen och Mars. Eftersom de själva inte hade några ringar skulle de inte heller ha upplevt dem.

Sist men inte minst, det finns bevis i de geologiska lämningarna som visar att det finns material från ett sådant asteroidnedslag i rätt tidsepok. Detta är kopplat till en period av dramatisk global avkylning som kan har haft inverkan på livsformer på jorden.

Det finns fortfarande några frågor som behöver besvaras. Hur stor var ringen/ringarna? Hur ljus var den? Hur länge fanns den? Den här historien kommer, utan tvekan, att utvecklas i framtiden.

För mer allmän information, följ den här länken, och för Monash Universitys pressmeddelande, se här.

_{Text: Tom Callen}