Jordens måne är i nyheterna igen

Även om vi är vana vid att se månen regelbundet på natthimlen är det inte så ofta den dyker upp i nyheterna. De senaste veckorna har den dock synts i nyheterna oftare. I slutet av augusti rapporterade jag om den oplanerade kraschen av den övre delen av en Falcon 9-raket mot månens yta, vilket skapade en konstgjord krater som senare fotograferades av NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO).

Som om det inte vore nog har det visat sig att naturen själv också har skapat en egen krater, något som tog forskarna helt på sängen. Det som gör det hela ännu mer spännande är att denna månformation är den största nybildade kratern som någonsin upptäckts i solsystemet under de årtionden som vi har försökt övervaka dem. Redan under tiden för Apollo-månlandningarna ville de geologer som hjälpte till att planera landningsplatserna ha en uppfattning om hur ofta föremål av alla möjliga storlekar träffar månytan. Innan detta senaste fynd var den största moderna kratern som någonsin upptäckts 70 m i diameter, medan den just offentliggjorda upptäckten är cirka 222 m i diameter—alltså ungefär tre gånger större—och cirka 43 m djup, vilket innebär att den är ungefär fem gånger bredare än den är djup.

När man betraktar månen kan man lätt tro att den är en livlös himlakropp där inga aktiva förändringar äger rum, men så är inte fallet. En av uppgifterna för NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter är att leta efter nya kratrar på jordens naturliga granne, liksom fenomen som jordskred och nya sprickor i ytan som orsakas av inre rörelser. Här är vad man hittills har kunnat fastställa om denna senaste upptäckt. För två år sedan, någon gång mellan den 11 april och den 22 maj 2024, kraschade antingen en asteroid eller en komet—som tros ha varit stor som en byggnad på mellan tre och sex våningar—in i månens yta vid dess östra rand. Av någon anledning upptäcktes inte nedslaget då, utan hittades först vid en jämförelse mellan två bilder som tagits med minst sex månaders mellanrum av LRO:s vidvinkelkamera (WAC). Det var inte bara en tidsmässig skillnad mellan när bilderna togs, utan bilderna måste också täcka samma del av månens yta under samma ljusförhållanden orsakade av solen. Detta hjälper till att eliminera eventuella oklarheter på grund av skuggor på månen, vilka är mycket starka eftersom det inte finns någon atmosfär som hjälper till att sprida dem, som på jorden.

Senare under sommaren 2025 gick LRO-teamet igenom databasen för den rekognoseringssatellitens smalvinkelkamera (NAC) och fann flera bilder av samma område tagna innan den nya kratern bildades, men—och detta är det viktigaste—inga bilder tagna efteråt. Denna GIF-animation visar hur platsen såg ut både före och efter.

I den här vyn girade LRO 51° österut, vilket gjorde det möjligt att ta en imponerande snedbild med solen högre på himlen så att fler detaljer framträder. Under sex månader tog smalvinkelkameran bilder av den nya kratern, något som bara är möjligt under några få dagar varje månad på grund av LRO:s omloppsbana runt månen. Bilderna togs när solen stod både högt, på mellanhöjd och lågt över månhorisonten, vilket kan avslöja olika detaljer eftersom ytans reflektion förändras. Stereobilder skapade från bildpar gjorde det möjligt att ta fram höjdkartor över ytan. Sammantaget ledde alla data till slutsatsen att detta verkligen är ett betydelsefullt fynd.

Bland annat har man kunnat fastställa hur långt ut på månens yta störningarna sträckte sig till följd av det nedslag som skapade kratern; upp till 100 km bort. Ett annat resultat var att den inkräktande himlakroppen—asteroiden eller kometen—träffade i en brantare vinkel än man tidigare trott; över 10° jämfört med cirka 2°. När en nedslagskrater bildas avsätts det material som slungas ut ur det nya hålet i form av så kallade utkastningslager, som ligger nära kraterns kant eller rand. I det här fallet verkar minst två vågor av utkastat material som ha slungades ut över månens yta, varav en del till betydande avstånd. Detta kan vara viktigt för att förstå underytan vid nedslagsplatsen.

Det föreslagna namnet ”McGetchin” på den nya kratern har vidarebefordrats till Internationella astronomiska unionen, den organisation som ansvarar för namngivningen av objekt och himlakroppar i solsystemet; allt från nya asteroider och kometer till dvärgplaneter och planetmånar. Det är mer än passande att hedra dr Thomas R. McGetchin (1936–1979), en banbrytande månforskare under Apollo-erans månutforskning, särskilt inom astronaututbildning och uppdragsplanering. Han var, tillsammans med andra, delaktig i att föreslå landningsplatsen för Apollo 17, den sista bemannade landningen som genomfördes i december 1972. Hans forskning bidrog väsentligt till förståelsen av mekanismerna bakom nedslagskratrar samt månens vulkanism.

Avslutningsvis vill jag visa er mitt översiktliga diagram över hur tvärsnittsprofilen för den nya McGetchin-kratern kan se ut. I diagrammets övre mitt dominerar en vertikal vy av kratern tagen från LRO, vars diameter på ca 222 m motsvarar längden av två amerikanska fotbollsplaner. Det mörkgrå bandet längst ner föreställer månens yta i profil, medan det ljusgrå representerar nybildade kratern, även om den i verkligheten förmodligen inte är särskilt skålformad. Djupet på 43 m motsvarar ungefär höjden på tre gula amerikanska skolbussar—som du kanske sett i tv—serier eller filmer, och som ofta används som referens vid jämförelser i rymdsammanhang—staplade på varandra.


Text: Tom Callen