Kluriga astronomer löser stjärnmysterium

James Webb rymdteleskop bekräftar att det finns en neutronstjärna i resterna av en supernova.

1987 sågs en stjärna explodera som en supernova i Det Stora magellanska molnet (Large Magellanic Cloud, eller LMC) en av Vintergatans satellitgalaxer. Det är det första supernova-utbrott som kunnat ses med blotta ögat sedan 1604. Det historiska exemplet observerades på natthimlen den 23 februari, av astronomen Johannes Kepler (den astronom som även förklarade planeternas rörelser). Den supernovan kunde se i konstellationen Ormbäraren ungefär fem år innan optiska teleskopet uppfanns.

Eftersom Det Stora magellanska molnet ligger ”bara” 160 000 ljusår från oss, är detta det närmaste objektet av denna typ. Därmed kan astronomer studera det mer i detalj än någon annan supernovarest. Astronomer har observerat stjärnan, nu känd som SN1987a (supernova 1987a) under 37 år, sedan den slets isär. Astronomer har noterat hur resterna av den exploderade stjärnan långsamt har rört sig utåt och bort från det som finns kvar av dess kärna; källan till dess ursprungliga energi.

^{Source/Bild: NASA, ESA, CSA, STScI, och C. Fransson (Stockholm University), M. Matsuura (Cardiff University), M. J. Barlow (University College London), P. J. Kavanagh (Maynooth University), J. Larsson (KTH Royal Institute of Technology)}

Stjärnor med en massa som är 1,5 till 2,5 gånger så stor som vår egen sol har potential att bli en neutronstjärna. De exploderar i slutet av livet på grund av att kärnbränslet som driver dem tar slut. Om en stjärna har mer än 2,5, men vanligtvis mer än 5 gånger än solen, bildas sannolikt ett svart hål.

Att slå på och använda James Web Space Telescope (JWST) avslöjade flera intressanta resultat. En av medlemmarna i teamet som rapporterade resultaten är från Stockholms universitet (C. Frannson) och en annan är från KTH (J. Larsson).

Genom observationerna av stjärnan som nu kallas SN1987a, kunde JWST:s bevisa det som tidigare antydda bevis som pekat på hur bildandet av en neutronstjärna går till. Detta snabbt snurrande, supertäta objekt —kanske 10 till 20 km i diameter—levererar den energi som behövs för att visa resten av den ursprungliga stjärnans kvarlevor, när de expanderar utåt i rymden.

För mer allmän information, följ denna länk, och för ESA:s pressmeddelande, se här.