Kan det bli ”molnigt” i rymden?

En kedjereaktion av satellitkollisioner kan få allvarliga konsekvenser

Vi tänker sällan på det, men satelliter i omloppsbana runt jorden spelar en avgörande roll i vårt dagliga liv. Ett tydligt exempel är när du använder mobilens kartfunktion för att hitta rätt. GPS-satellitsystemet gör det möjligt för din enhet att fastställa din position genom att jämföra signaler från flera satelliter i omloppsbana. Samma teknik används av bilar, lastbilar, bussar, fartyg och flygplan för att navigera världen över.

Om du går ut en mörk kväll och tittar upp på himlen är chansen stor att du ser en satellit inom en halvtimme – eller ännu snabbare. Chansen att det just är en satellit du ser är ännu större om den också råkar röra sig längs den nord-sydliga axeln i förhållande till horisonten. Den syns som en vit prick som rör sig stadigt mot de orörliga stjärnorna i bakgrunden. Om objektet blinkar är det sannolikt ett flygplan, eftersom satelliter saknar blinkande lampor.

I januari 2025 fanns det cirka 10 000 aktiva satelliter i omloppsbana runt jorden, där omkring 18 300 av dessa var ur funktion. Sammanlagt rör sig alltså över 28 000 satelliter runt vår planet.

Satelliter i låg omloppsbana runt jorden. Bild: NASA Orbital Debris Program Office

Satelliter befinner sig i olika omloppsbanor beroende på deras funktion. Varje punkt i bilden ovan indikerar satelliter i låg omloppsbana (Low Earth Orbit, LEO), där vi exempelvis hittar SpaceX:s Starlink-satelliter som det för närvarande finns 6212 stycken av på 550 kilometers höjd.

Geostationära satelliter i omloppsbana runt jorden. Bild: NASA Orbital Debris Program Office

På medelhög höjd, omkring 20 200 kilometer, kretsar GPS-satelliterna, medan de geostationära satelliterna befinner sig på 35 786 kilometers höjd. Dessa används bland annat för tv-sändningar och rör sig i en hastighet som exakt matchar jordens rotation, närmare bestämt 3,07 km/sek eller 11 052 km/h. Detta gör att de ständigt befinner sig över samma punkt på jordytan.

Med så många objekt i omloppsbana ökar risken för kollisioner. Detta gäller särskilt för trasiga satelliter som inte längre kan styras. En kollision kan skapa tusentals fragment som i sin tur kan skada andra satelliter och skapa ännu mer rymdskrot.

Dessutom har vissa länder testat avfyra missiler mot sina egna ”döda” satelliter för att spränga dem i luften, vilket resulterar i stora mängder skrot i omloppsbana. Förutom att skapa risker för andra satelliter, kan sådana vapen även användas för att slå ut en motståndares kommunikations- och övervakningssystem.

Detta leder oss till ämnet för denna artikel: Kesslersyndromet. Begreppet, uppkallat efter den amerikanske astrofysikern Donald Kessler, beskriver ett scenario där rymdskrot skapar en kedjereaktion av kollisioner. När en satellit träffas och splittras skapas fler fragment som i sin tur kolliderar med andra objekt. Effekten kan i värsta fall leda till att vissa omloppsbanor blir obrukbara, vilket skulle innebära att vi förlorar viktiga resurser för kommunikation, navigation och forskning.

Idag finns tiotusentals spårbara bitar av rymdskrot, men det tros finnas miljontals mindre fragment som är för små för att upptäckas med nuvarande övervakningsteknik.

Proportionerna av skadan på ISS fönster. Bild: ESA/NASA

Även små föremål kan orsaka stor skada. Ett exempel är en färgflisa som träffade rymdfärjan Challenger under STS-7-uppdraget 1983 och lämnade en 1 millimeter djup krater i ett av fönstren. År 2016 lämnade en liten bit rymdskrot, troligen damm, en 7 millimeter i diameter stor skada i ett av fönstren på den internationella rymdstationen ISS. Kupolen, där skadan skedde, är en av astronauternas favoritplatser eftersom den erbjuder en fantastisk utsikt över jorden. Sveriges senaste astronaut, Marcus Wandt, har också setts i denna del av ISS under sina uppdrag 2024.

För mer information om Kesslerssyndromet och en simulering av en historisk satellitkollision, följ denna länk.

_{Text: Tom Callen}